Leva och uppleva, trots allt!

Nu var det tredje året jag satt mig för 

att verkligen få en bild med ett "hav" av vitsippor på.
Jag har fotat vitsippor förra året, men ingen bild

där det är ett stort fält med bara vitsippor.

Blev det så? 

Nix, för detta år ville inte kroppen ta mig ut i tid

för att kunna fota. Så kan det vara.

Så kanske nästa vår istället? 

Det blev dock en bild på en liten dunge vitsippor, 

belysta av solen och även om jag bara såg dem bakifrån 

så föreställde jag mig hur dem njöt 

av att känna den varma solen mot sina kronblad 

och hur det gjorde att de lyste vitare än någonsin! 

Den ljumma vinden fick dem att vaja

som om de dansade av glädje!

Baksidan av dem var lika vacker 

även om de hade sina skönhetsfläckar

 men är det inte så livet är? 

Vi föds inte perfekta in i ett retuscherat liv och värld

 och vi är dem vi är med både förmågor och brister,

 men att få LEVA o UPPLEVA de goda stunderna

 är värt allt o hjälper mig igenom den tuffa vardagen. 

Livet är fantastiskt, oavsett!!!

Och detta fick jag påminna mig själv om idag

när jag muttrande över regnet och den uteblivna solen, 

och att jag behöver slänga ut fröer i rabatten nu

för att få några sommarblommor,

men att det inte går om det ideliga regnandet hela tiden

smattrar mot jorden och bildar små pölar

vari fröna skulle ligga och plaska

för att sedan växa upp likt tuvor

på ett övergivet sommarställe.

Och att jag inte haft råd att klippa håret

sedan september månad, därför att

Försäkringskassan inte bedömer mig vara sjuk
och därmed inte vill ge mig ersättning,
trots dygnet runt-sängläge, smärtor och symtom

från alla de stora systemen i kroppen.
500 kr är mycket för en klippning, när man inte har någonting

och att bo i en stor stad är inte billigt.
Å andra sidan kommer jag ju inte utanför mitt hem

så ofta att så många hinner se eländet.

Eller att det idag är den 4:e i raden

när kroppen straffar mig för att jag fick några

timmars härlig gemenskap med en kär vän

jag inte hade träffat på snart ett år.
Men vi hade skoj, och det påminner jag mig om nu.

Liksom den vackra dungen av vitsippor jag såg 

för ett par veckor sedan, trots att jag inte fick

bilden med ett hav av vitsippor som jag egentligen

hade önskat mig. Dungen var vacker nog!

Det är så viktigt att påminna mig själv om dessa goda stunder,

för annars går det inte att leva med en sjukdom som ME.

För jag vill leva, även om det känns som att jag bara gör det

väldigt få och små stunder med denna sjukdom.
Men ändå, jag LEVER och jag njuter för fullt

i de ögonblick som är goda.
Och kan fortsätta göra det efteråt

med hjälp av mina foton.

Jag önskar er var och en att få njuta av goda ögonblick

var än ni är eller hur ni har det denna dag.

Det finns alltid små guldkorn att upptäcka

och bevara i sitt hjärta och kunna plocka fram
 när man som bäst behöver dem.