Tacksam för ögonblicken

Vår bil har vi äntligen kunnat laga nu, med hjälp av en generös gåva från mina svärföräldrar

och med hjälp av pengar jag fick tillbaka på skatten.
Med tanke på att jag fortfarande inte fått en elscooter, så är jag extra lycklig över att

bilen nu kan användas igen.

När min man kom hem från arbetet igen, tog vi den och susade ner till havet.
Bara att få se och höra havet är ett gyllene ögonblick.
Idag blåste det ordentligt, och inte en enda badare var på stranden.
Ändå stod det antecknat att vattentemperaturen var +19 C

 Vågorna rullar in mot land, det blåser ordentligt

 och inte en människa är på stranden denna seneftermiddag.

 Vågorna slår med kraft in mot badbryggan

och vattnet skummar. I bakgrunden syns Ven.

 Mellan buskagen av nyponroser ligger båtar här och var

som ännu inte sjösatts för säsongen.

Det blåste lite väl mycket nere vid havet för att vilja

vara där någon längre stund, så vi begav oss upp på

landborgen vid Thalassa. Här var det betydligt lugnare 

och utsikten var betagande ner mot sundet 

och med Danmark i bakgrunden.

Massor av Vildkaprifol blommade där uppe just nu

och små vindpustar förde dess ljuvliga doft

till min näsa. 

Det finns verkligen inget som kaprifoldoft!

Det är en sådan klassisk sommardoft.

Vildkaprifol i knopp

Björnbärsbuskar blommade med sina vita tunna

och skrynkliga men ack så söta blommor.
Om en månad eller två fylls dessa buskar med

stora svarta och saftiga björnbär.

Sundet glittrar av alla solstrålarna och jag

bara njuter och låter mina ögon vila i detta vackra!

 Kajsa är givetvis med oss. Hon är en riktig liten livsnjutare

och älskar hav och natur. 

Hon bara står och njuter av utsikten en stund hon med!

 En solstråle är hon verkligen vår lilla Kajsa!
Hennes leende får mig att bli varm om hjärtat.
Jag älskar henne oerhört mycket!

Hon lyssnar uppmärksamt när vi pratar med henne

och hon förstår väldigt mycket av det vi säger.

Ibland pratar hon högljutt och glatt själv.

 

Trädens skrovliga stammar, prunkande sirliga

ormbunkar och skirt vajande gräs är avkopplande, 

ja rent meditativt att sitta och titta på.

Så mycket vackert det finns i naturen

om vi bara ger oss tid att se det,

att begrunda det lite grand.

När vi nu ändå var borta i Pålsjö skog så passade vi på 

att på hemvägen köra förbi Djurkyrkogården, där

vår lilla Muffi ligger begravd.
Världens sötaste norska skogkatt som jag tog hand om

sedan den dagen han föddes. Han fick nästan 17 långa år

innan han gick över regnbågsbron strax innan nyår.
Jag/ vi saknar honom oerhört mycket!
Lavendeln blommade i alla fall fint vid hans grav

och så ska jag köpa en ny sommarblomma att komplettera med

istället för de Margeriter som nu var överblommade.

Kaniner skuttade glatt omkring där mellan

älskade husdjurs gravar och på något vis så passade det så bra in.
Det var glatt och livfullt att se, och jag påmindes om den

stora glädje Muffi i alla år var för mig. En riktigt levnadsglad kisse

trots att han från 8 års ålder led av en mycket svår njursjukdom.

 En vacker blommande buske fångade också min blick.
Kan undras vad det är för en slags buske?

 Hoppsan det var visst mer än en kanin här...ohh vad dem

hade roligt tillsammans!

 

 Kompisen skuttade iväg...hoppsan vart tog han vägen?

 Någon sort av Blåklocka

Vildros

Dem små stunderna som infinner sig
är dyrbara att ta till vara på.
En utflykt till havet och att sedan sitta och njuta

av vacker utsikt, var en riktigt lisa för själen.
Jag är så tacksam!

Första utställningen för vår lilla collieflicka Kajsa!

Under ett par års tid har jag gått och funderat över om jag skulle ställa ut min vackra collieflicka Kajsa, 3 år.
Men alltid har det varit något som har kommit i vägen eller att det på andra vis inte blivit av.
Men när jag fick höra talas om att det skulle vara en inofficiell tävling i Höganäs så tyckte jag det

lät alldeles perfekt att börja med.

Då jag pga min sjukdom inte själv kan visa upp henne och springa runt med henne i ringen, så fick min
fina och goa vän Sara vara handler. Hon bor nästan granne med mig på området vi bor på, och hon har själv hundar och har ställt ut dessa och även andras hundar/rashundar. 

Hon är så fantastiskt kunnig och har en naturlig fallenhet för detta gebit, tycker jag.

Två veckor innan utställningen börjar så Kajsa fälla sin päls, och inte lite heller. På sidan var det vissa partier som nästan var helt avfällda. Tack och lov så har hon mycket päls, och både bröst, ben och hasor hade mycket hår kvar. Vi beslöt att hon skulle ställas i alla fall. Annars hade det nog aldrig blivit av.

Så i söndags den 15 juni, så var det dags, ute på Höganäs Brukshundsklubb.Kajsa själv får berätta lite till bilderna...

-Här är jag och Sara tillsammans med dem andra colliesen i gruppen! 

Nu gäller det!

 -Det gäller att sträcka på sig, ohh det här är såå roligt!

 -Sara säger till mig vad jag ska göra, så det gäller att vara uppmärksam!

 -Springa, och sträääcka ut benen...inte galoppera nej! Upps!

 -Mmmh, en massa gotter i handen hela tiden...det luktar gott med godis!

 Klämmas och kännas på av domaren....

 -Bättre att kolla på godiset än bekymra sig för vad domaren gör...

 Mmmmh, en liten godisbit var gott nu!! 

Börjar bli lite tröttsamt med allt kännande här och där!

 -Åhh det var så roligt att springa tillsammans med Sara!
Och flera gånger till och med!

 -Nu ska man visst vänta på något som domaren ska säga om mig!

 -Sara är så snäll! Henne gillar jag så mycket!!

 -Ja, okej! Så gör vi! Jag tror jag förstår vad du vill Sara!

 -Ja visst, jag är beredd!

-Ohh, va skoj, och nu skulle den andra hunden gå bredvid samtidigt som mig!

Det gick ju bra detta!

Jag kom 1:a  i min klass och fick HP och så blev jag 2:a i min ras bland tikarna.
Matte, husse och Sara är så stolta över mig!
Och en massa andra också ;-)

-Efter att matte, husse, Sara och hennes mamma Solveig hade fikat i gröngräset
så tog matte lite foton på Solveigs stilige hancollie Eros 4 år.
Ohh, va fin han är! Jag blir allt lite kär!
Titta här:

 Nya bekantskaper....
Marie Härdig med sina collietikar Scilla och Lexie!
Till vänster står Sara Lundgren med Eros (vart tog Solveig Lundgren vägen?; Eros matte)
Till höger står min älskade husse Tomas Wennerhult, jämte mig.

Den söta trefärgade collietjejen jämte mig var också med i min grupp och tävlade! 

Hon var 3 år hon med och i precis samma storlek som mig, men hon hade tävlat många gånger förut!

Eros till vänster tittar stolt på oss flickor, och ja, längst till höger sitter jag!
I mitten sitter Scilla och Lexie.
Jag tror jag gärna gör om detta! Så kul det är att titta på alla olika vovvar här!
Det låter som att Matte också har ändrat inställning till detta

och gärna gör om det!