expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 21 april 2016

Och så är plötsligt våren här och det lilla blir det stora.



                    Grönt är skönt, eller hur?

Tänk att det är likadant varje vår! Plötsligt så är den där bara! Vad hände? Tankarna börjar surra för högtryck! Är våren inte tidig i år? Så här tidigt brukar väl inte vitsipporna blomma? Detta är ju fantastiskt! Ohh va härligt det är att känna solen...Man väcks av våren liksom hela naturen gör. Jag njuter ofantligt av varje liten detalj under våren; små knoppar som skymtas, nya blad på buskar, fågelsången som bara tilltar i styrka tills den nästan är öronbedövande. Till och med på natten kvittrar en och annan koltrast här och jag frågar mig hur det kunde bli vår så fort?


När vitsipporna kommer så är det ett starkt bevis för att det faktiskt är vår enligt mig.

Jag har varit sjuk flera veckor i virus med feber som blev bronkit och där förkylningen sedan satte sig i en tandrot så den drogs ut. Tandbenet fick en spricka och jag hade jätteont ett par veckor.  Så när jag igår äntligen kände mig lite piggare efter allt detta och solen var framme, så tog jag min permobil/scooter och min älskade Kajsa (vår hund) och begav mig till ett naturområde, bara en liten bit bort från där vi bor.

Helsingborgs reningsverk har en gång i tiden legat där men när det flyttade på 90-talet, tror jag det var så blev en massa dammar kvar. Det har på senare år byggts om till ett vackert naturområde och barn från Helsingborgs skolor har fått vara med och plantera träd och växter där; därav namnet "Barnens Skog". Många fåglar häckar och trivs där samt en gammal sköldpadda i en utav dammarna kryper upp på en sten o lapar sol heta sommardagar. Inte alla har turen att se honom. Det tog några år för mig haha! I beteshagarna mellan dammarna går får och betar. Det är en riktigt avkopplande plats och mycket vacker!


     Vad är väl en damm utan ett vackert och troget gammalt svanpar? Nåja. nu vet jag ju inte hur gamla dessa är men svanar brukar sällan byta sjö om inte något speciellt händer ex. att där byggs och det blir väldigt högljutt etc.

Svanhannen ska plötsligt stödda sig lite. Han går med raska steg bort mot mig och stannar en halvmeter från mig och fräser ilsket! Hörru du, nu får du faktiskt lugna ner dig. Du är inte den enda som har rätt att vistas här. Vi får allt samsas säger jag åt honom!


Okej, han köpte visst det och strosar vidare med sin fru på gräset. Sicken en! Inte såg jag några ägg eller svanungar men det kan hända att dem låg gömda nånstans...

Vid huvudingången till 'Barnens Skog' möts jag av grönska och stora klungor av blommande Julrosor. Det är verkligen bedövande vackert! Men jag håller lite extra fast i kopplet så inte Kajsa får för sig att provsmaka dem. Dem är väldigt giftiga både för människor och husdjur.




Visst är dem vackra! Varje blomma är som ett hantverk och som att någon viftat till med målarpenslen och gjort dem prickiga.

Favoritstigen där på våren täcks av vitsippor och julrosor längs ena kanten. Vid sidorna av stigen finns rundlar av blomstrande vårblommor. Ni kommer att se det på fler bilder.

När väl jul och nyår är överstökad och vi är i januari månad och jag vet att det nu bara blir ljusare och ljusare allt eftersom, så tycker jag att tiden bara rusar. Kanske är det för att jag så uppmärksamt tittar efter varje liten antydan till att våren är på gång.
             Nyplanterade buskar/träd lyser både rött och gult i vårsolen.

Då jag pga av min sjukdom ME är bunden till mitt hem väldigt mycket så blir stunderna ute, speciellt i naturen, extra värdefulla, och jag tar in långt mycket mer på en gång än jag gjorde när jag var frisk. Åtminstone upplever jag det så!  Jag har alltid älskat att vara ute i naturen och jag har njutit enormt av den men det är som att MER RYMS inom mig NU av allt det vackra. Kanske därför att en väldig massa oväsentligt faller bort när det faktiskt kommer till vad som verkligen ÄR själva ESSENSEN av Livet. I mitt liv! Här och nu!



Små förtjusande runda plättar är fyllda av blommande vitsippor, blå vårstjärnor och scillor samt balkansippa. 






 Balkansippa är så söt där den sticker fram mellan de vanliga vitsipporna. Blomsterhuvudet är stort och den har många fler kronblad än en vanlig vitsippa.

Livet i tystnad, stillhet, smärta, isolering liksom att vara helt bortglömd och bortgömd från vårdens sida är en mycket tuff sjukdom att leva med. Sjukdomen är mycket funktionsnedsättande och den pyttelilla kraft man har som ska räcka till för att äta, borsta tänder, duscha måste dessutom läggas på att vara min egen doktor. Jag tvingas leta och söka hjälp på nätet efter något som möjligen kan förbättra mig någ trots att jag är så trött att jag ibland tror att kroppen ska lägga av helt och jag ska sluta andas.

Den ständiga sorgen av att förlora så mycket av funktion (både kognitivt och rent fysiskt pga alla sjukdomssymtom och den totala kraftlösheten) medan jag fortfarande är i en ålder då jag skulle vilja uppleva och kunna vara aktiv (Jag blev sjuk då jag precis fyllt 40 och var nygift sedan 4 mån tillbaka), och istället ligger i sängen bakom nerrullade persienner 23/24 tim/dygn är ständigt där i bakgrunden. I 10 år har livet gått åt ett håll jag jag aldrig kunnat föreställa mig. Man kan aldrig förbereda sig för sånt här! Hur skulle man kunna? Men jag har såå mycket vilja, så mycket drömmar och så mycket kreativ förmåga inom mig, i mina händer, i mitt sinne och själ men orken är en 100.000-del av detta bara.



En söt variant av Vårstjärna med mycket mindre blomhuvuden men med samma vackra blå färg som den vanliga Vårstjärnan.

Min älskade collieflicka Kajsa ligger och väntar tålmodigt vid min scooter på att jag ska fota färdigt. Så många underbara stunder vi har tillsammans ute.

I många år levde jag mitt liv i framtiden. Drömmar, visioner, mål. Här och nu existerade förvånansvärt lite. Allt jag gjorde var för något som jag inte hade någon som helst garanti för någonsin skulle hända eller uppnås. NU är det enda sättet jag kan leva på; att LEVA HÄR och NU. Denna stund, dessa minuter, denna dag. Inget mer finns det dessutom täckning för rent orkesmässigt! Men lite finns! Allt är inte slut och godnatt! Och det LILLA njuter jag maximalt utav.





Som en exklusiv, dyr och välsmakande chokladpralin. Den skall avnjutas med full uppmärksamhet, med alla sinnen, totalt fokus under den korta stund det tar för den att smälta på tungan, känna en uppsjö av olika smaktoner och känna den lena mjuka känslan i munnen tills jag sväljer och sedan njuter och försöker hålla kvar eftersmaken av den så länge som möjligt. Allt i loppet av högst 1 minut. Det är micro i macrot!
PRECIS SÅ får jag leva mitt liv nu och det gör att livet känns väldigt värdefullt, rikt och stort!

Paradoxalt nog renar och fördjupar det mitt innersta på samma gång. Det kan nog liknas lite vid en fastekur eller en retreat med den skillnaden att jag inte frivilligt har valt detta... men det är inte enbart negativt i det längre perspektivet. Jag hade aldrig kunnat tro det när det var som svårast. Hade någon berättat detta då så hade jag skrikit rakt ut att sluta upp med att förolämpa mig. Det är byte av perspektiv. Det är som att jag ser saker och ting klarare, närmre, mer distinkt. Som fotograf så ser jag det som att byta objektiv från vidvinkel till makro. De stora mäktiga vyerna och panoraman byts till detaljrikedom och en helt ny liten värld men inte mindre fascinerande och berikande. Bara annorlunda och nytt fokus och objektiv.

En utav flera dammar i 'Barnens Skog'. Kajsa strövar fritt en stund och jagar ner några änder i vattnet bara för att det är roligt och att tillfälle gavs.





Ett par änder traskar frimodigt bort till mig och vill ha mat. Tyvärr små vänner, jag ska försöka komma ihåg att ta med lite bröd till nästa gång!

Jag har alltid haft behov av att bara vara och ta in stillheten och reflektera över tillvaron. När det rullade på som värst läs bäst så tappade jag dessa stunder och det gjorde att jag tappade bort mig själv under många år. Jag har hittat tillbaka till mig själv igen tack vare stillheten, det i mångt och mycket orörliga livet ( det är som när andra sinnen förstärks när ett annat skadas eller imobiliseras) och en inre resa som jag först motvilligt gav mig iväg på.

Kajsa älskar platsen lika mycket som jag. Med stora öppna ytor kan hon få strosa på lite själv och jag ser på långt håll när en annan hund kommer och hinner koppla henne.




        Ja ni ser säkert hur mycket Kajsa njuter!

Sedan måste jag dock tillstå att medelåldern faktiskt har lite gott med sig då att det infinner sig ett mått av inre vila; jag måste inte bevisa något för någon längre, inte ens för mig själv. Man har stött och blött och genomlevt så många olika faser i livet att jag blivit rätt stadig på foten med åren sas. Jag måste inte prestera för att duga. Duger jag inte för andra så skit samma då. Jag kryper inte längre. Jag står rak och tillfreds i mig själv och de val jag gör även om dem fortfarande blir tokiga ibland.




Visst, jag har varit ledsen och arg många gånger över allt det jag isoleras från av vardagligt liv och socialt umgänge men ju längre tiden går (jag har snart varit sjuk i ME i 10 år) så kommer en ACCEPTANS som är nödvändig, ja faktiskt livsnödvändig, och som gör att jag även kan se positiva saker utifrån mina begränsningar. Det finns alltid en andra sida av ett mynt. Jag lever här och nu för livet går inte längre att planera. Det är inte utan frustration men allt måste ske "under förutsättning att jag orkar eller kan..." Ett visst datum/ dag krymps ner till att handla om den närmsta timmen eller två. Kalendrar i all ära-dem har jag haft mycket nytta av och har väl till viss del nu också, men ingenting är ristat i sten med denna sjukdomen.

Hela tillvaron förändras och jag förändras och lär känna mig själv på så många olika vis och det i sig är väldigt nyttigt och det stavas liksom för alla andra LIV(S)ERFARENHET!! Jag går från en vanlig horisontell vandring till att vandra lodrät och innåt. Vissa stunder lika hisnande och skräckfylld som jag föreställer mig en bergsbestigning att vara. Den är också lodrät. Man kämpar för att hålla sig kvar, man har sina livlinor men man kommer också till de platåer där man ser sånt man aldrig sett förut.

                             En utslagen björk???!!!!

Nej, titta uppåt! Det var trädet bakom björken som slagit ut...

Den erfarenheten är i denna delen av mitt liv mycket en INRE resa. Vilka fantastiska landskap och områden som finns inuti var och en av oss om vi är villiga att göra en sådan resa. Den går på knaggliga stigar, med minsta möjliga bekvämlighetsfaktor,  genom svåra terränger och med stundtals smärtsamma umbäranden. Bara så når man till de djupa och fördolda landskapen inom sig. Rädslan är en trogen följeslagare men hoppet tar vid och faktiskt många gånger ren och skär glädje.


    Picnickorgen får allt följa med här i vår eller sommar för det ser så inbjudande ut vid bordet under trädet.


Fortsatt Trevlig Vecka nu!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

TACK så jättemycket för ditt besök på min blogg och gensvaret på mitt inlägg!
Även några korta ord betyder så mycket för mig.
VÄLKOMMEN igen! :-)

html